Sanna Palmlöf

Jag tänkte berätta om vad som hände, tisdagen för 1 ½ vecka sen.

Vi var påväg hem från stranden (våran första fina dag nere i Skåne) när vi åker förbi kåseberga som vi har gjort så många gånger förut bara att denna gång så kommer vi ikapp en cykel som cyklar på våran körbana och det kommer mötande trafik i andra körfältet, så det går inte att köra om. Vi saktar alltså ner och väntar på ett tillfälle för att senare köra om.

Jag satt i min egna lilla värld och  pratade i telefon med min vän Magda då det helt plötsligt smällde till som sjutton bakom mig. Jag hann inte fatta vad som hände bara att det kändes så fruktansvärt hårt men endå på något konstigt sett mjukt också.. det var nog när helt plåten böjdes kanske? Sen ett konstigt ljud och en massa glas runt mig. Och min mobil slant ur min hand samtidigt som jag flög fram och bakåt samtidigt och det kändes också som om jag flög upppåt? Men jag vet inte.
Och samtidigt som allt detta hände så hann jag kolla på Erik och jag såg hur han typ svingades fram och bak.
Och jag började gråta direkt, jag var så chockad.Sen kollade jag bak och såg att hela bagage luckan var mosad och glaset helt borta..
Och mamma och Urban var helt chockade över det som hände och så otroligt ledsna över bilen.
Vi hade nämligen köpt bilden på fredagen och åkte till skåne dagen efter så vi hade bara haft bilen 5 dagar innan det här hände.. Och Erik var tyst och höll sig för ryggen och såg jätte chockad ut.

Efteråt gick vi ut och alla sprang runt som yra höns och jag hittade inte min mobil jag kände att jag var tvungen att ringa till pappa så jag letade efter det men sen kom det en sjuksköterska som hade stannat och jag fick låna hennes mobil och ringa. Efter ett tag kom det ambulanser och jag och erik blev omhändetagna av en varsin ambulans bil som la oss på en sån där hård bår om man har skadat ryggen och sen nackkrake och sånt.

När vi kom fram så kom en ambulans man som hade kört erik fram till mig och sa:”Erik kommer bli bra”
Och det jag tänkte var då var liksom ”kommer bli bra” vadå hur mår han nu då?
Men sen efter lite undersökning och så så frågade jag om jag fick träffa honom och det fick jag så jag fick vänta ett tag och då satte jag mig i mammas knä och grät som ett litet barn...  efter ett tag kom han tillbaka och visade mig vägen och när jag såg honom fick jag en sån klump i magen...
Tänk er att se eran pojkvän fastspänd på bår och får inte röra sig i överhuvudtaget och kunde knappt se att det var jag som kom in liksom. Han hade så otroligt ont i ryggen och sen ett sår i pannan.
Han skulle ligga så tills dom hade röntgat honom.
När han var inne på röntgen, det kändes som en evighet...
Men efter ett tag sen när svaren hade kommit så fick vi åka hem, skönt det!

Tyvärr så klarade sig bilen inte lika bra utan var tvungen att skrotas.