-Greenwich Village Q
För ett år sedan förlorade jag min bästa vän.
Jag kommer ihåg känslan av när det bästa man har slits iväg från en
känslan av att se dig åka längre och längre ifrån mig och se gruset yra runt efter bildäcken
och se lastbilen bli mindre och mindre, jag bara föll, jag orkade inte stå jag orkade inte med allt runt omkring. Jag orkade inte vara kvar utan dig, men jag visste att saker och ting skulle bli bättre och bättre ju längre tiden gick, men det gjorde så ont att vara utan min bästa vän.
Det gjorde så ont att veta att din sjukdom bara blev värre och värre och det tillslut inte fanns något att göra. Varje gång veterinären kom var jag lika rädd, men jag visade det aldrig, jag ville vara stark, stark för dig, jag ville visa för dig att du skulle bli bra, du skulle klara dig. Det var inte förräns jag kom hem på kvällarna som allt släppte och jag visade hur rädd jag egentligen var, hur rädd jag var för att förlora det bästa jag hade. När den dagen kom då du försvann och kom till ett så mycket bättre ställe, jag kommer ihåg att jag inte klarade av att berätta för någon om vad som hade hänt, jag tänkte att ju mindre folk som visste så kanske du skulle komma tillbaka, allt kanske bara var en mardröm? Jag kunde inte inse att du var borta föralltid, jag vägrade låta mig själv inse det, och jag kan inte räkna nätterna jag låg sömnlös och helt tom, hur många gånger jag önskade att jag kunde spola tillbaka tiden. Men nu, ett år senare har jag insett att du är borta för alltid. Men bara för att jag har kunnat inse det betyder inte att jag inte saknar dig, för det gör jag. Jag saknar dig mer än vad någon annan kan förstå, och jag tror ingen vet hur mycket jag önskar att du fanns hos mig.
<3
