Smärtan, sorgen och saknaden
När rygg problemen och hältan uppenbarade sig för första gången blev jag rädd, så rädd tanken på att förlora min bästa vän, den tanken va otäck, smärtsam och ja ett liv utan min vän fanns inte, så därför slogs tankarna bort och du skulle bli bra de fanns inget annat. Och veterinärerna lyckades efter många många behandlingar att "laga" honom igen. Vi åkte hem igen och jag va lycklig och min häst var smärtfri vi levde dock i vetskap om att de förr eller senare skulle komma tillbaka, vi levde på lånad tid. Men ingen visste om de va 3 dagar, 5 månader eller om vi pratade om år.
Han blev som en ny häst vi hade de roligaste året man kan tänka sig, vi lärde varann allt vi kunde, vi busade i skogen, vi åkte bort, lärde oss rida med galopp sadel och du skulle bli min vackra springare. Och de roligaste av allt var att vi kom ut och tävla, och vi gjorde det tillsammans, din första gång och min första gång vi lärde varandra. Och lyckan var total när vi kom hem med våran första gul blå rosett på våran första tävling.
Vi gjorde allt tillsammans och trots alla motgångar så fanns det aldrig något "det går inte" vi löste problemen istället, det var inte lätt och inte smärtfritt men vi gjorde det alltid!
När vi på våran sista tävling krashade totalt rätt in i ett hinder och Honören föll över mig förstog jag något. Min magkänsla va inte bra och när jag på några dagar fick hjärnskakning, 2 stygn i huvudet, brusten muskel i låret, en spricka i smalbenet och ett trasigt knä åkte vi åter till veterinären och väl där insåg jag att min magkänsla stämde. Fick beskedet att vi gjort allt vi kunde och att det inte fanns något mer vi kunde göra för min älskade häst.
Att finnas där för min vän när han tog sitt sista andetag var det minsta jag kunde göra för honom efter allt han gjort för mig. Den smärtan att bli lämnad kvar utan honom var och är brutal, den dagen dog inte bara min bästa vän utan även en otroligt stor del utav mig. Hur hittar man någonsin tillbaka igen? Även fast jag levde varje dag med inställningen att "ta vara på varje dag du får spendera med Honören, det är inte säkert att det finns en morgondag för oss tillsammans" efter att han blev dålig första gången och tog vara på varje dag, ja det gjorde jag verkligen! Men oavsett att jag varje dag haft den tanken i huvudet och att jag försökte förbereda mig mentalt innan vi åkte till veterinären sista gången på att jag kanske inte hade så lång tid kvar med min älskade vän, så kunde jag aldrig någonsin förbereda mig på den smärtan och sorgen jag kände och förmodligen alltid kommer att känna.
Idag sitter jag och kollar ut över den första snön som landat och lagt sig vitt över marken och inser att vi inte kommer fira första snön tillsammans detta år, ingen galen galopp över ängarna så snön flyger bakom oss, istället detta år sitter jag med en kopp te och tittar ut genom fönstret och minns alla våra fina minnen ihop. Min älskade häst, min själsfrände och bästa min. Sov så gott Honören ❤
2010-02-16 - 2016-09-21 ❤
